Många Mil i bil

Frågan är om jag ens ska köra bil upp nästa gång, och i så fall är det nog sista gången för säsongen. AutoBahn är illa nog i torrt väglag och solsken. 100 mil har respekt med sig.

Inte som någon sa "Det är bara bilkörning"

Nej, det är ej endast Bilkörning och alla som varit 11 timmar i sträck på AB vet vad jag talar om. Det är en Adrenalinkick utan dess like, en livsfarlig utmaning som man utsätter både sig själv och alla andra för varje gång man är dum nog att inte ta tåget istället.

Lära sig köra bil gör man!

Tankarna är flera, många kring resandet, jag har verkligen fått struktur och balans i resandet, vet exakt Hur var och När samt Om jag ska köra, fått struktur i det Svenska varandet och de svenska mötena med vänner och familj.

Datumen är bokade för de olika vistelserna lång tid framåt och än sålänge passar allt in väldigt fint.

Vintern kommer med sina nycker där tåg och biltrafik såklart bidrager med oro över planer som kanske måste förändras, detta kan inte den Mänskliga faktorn göra så mycket åt, undrar hur mycket förståelse jag kommer att möta i det?

Och i allt detta finns nu en Lill-Erik som såklart kommer att styra våra allas liv den närmaste tiden. Hans ankomst i Juni betyder minst två uteblivna Sverigeresor, något jag redan nu har det mentalt jobbigt att planera i. Jag vet att jag får skit för det på ett eller annat sätt, så kvittar det hur positiv Människa jag är som alltid affirmerar positivt och i gott tänkande om alla, det kommer att bryta löften och planer, men vad göra?

Varken som Höggravid eller nysnittad är det ok att resa. I det uteblir olika viktiga möten och hur det ska lösas, ja ni ser, jag har redan framförhållning såklart men lösning? Nej. Och det skrämmer mig att det ligger en vetskap om att bli Trackasserad för det.

Varför jag tror det? Erfarenhet heter det. vetskap om Hur allt varit. sätter spår.

I övrigt önskar jag att jag varit lika glad i alla mina Graviditeter. Jag känner mig så otroligt mycket som mamma! Mjuk rund glad och varm. Rosiga kinder glädje och mys.
Inte har det varit så förr men kanske har jag aldrig heller haft den tiden eller förtroendet som jag har idag, att verkligen få känna, tillåta mig att vara Mamma såhär. Känslan är fin och det kan jag ju knappast säga att det varit förr. Såklart handlar det om trygghet. Min trygghet. Och den är ojämförbar mot förr.

Förra graviditeten var ett långt ihållande destruktivt Trauma där jag aldrig tilläts vara Jag, på något plan. Den stressen skapade massor av symptom som totalt knäckte mig. Och utan stöd eller trygghet i hemmet, utan att veta hur dagen skulle bli, eller natten för den delen, så kunde det inte annat än bli katastrof. Dock blev resultatet så fantastiskt det kan bli :-)

Idag har jag en annan grund och även om jag är ensam i det så är det tryggt och fint. Skönt.

Nyheten har tagits emot fint här, det har skålats och kramats och visats glädje, inga konstigheter än, men vi bor i Katolikerland och jag bor ensam med en annan kvinna i mitt hus, jag menar det I Sig är illa nog här i Byn. Vänta bara tills kulan på magen blir en boll.

Ja...Här flyttar man många mil till ett nytt arbete som planerades vara på ett visst sätt och så visar det sig att ännu ett Barn valt mig som Mamma så att allt arbetet framöver måste se helt annorlunda ut än planerat, men som väl är vet Jag ju, Allt är som det ska för det är så alltid och det är bara att vila i den vetskapen och fortsätta vara nöjd och glad för vad som är, något annat finns ej.

:-)

Lill-Erik och Wasabi. Och Rikedom.

Den som har mycket får alltid mer. Right?

Så om man har tre barn, så räcker inte det. Right? Då måste man ju ha fler. Eller hur?


Av någon outgrundlig anledning måste jag vara en superb Mamma, ha bra gener, fantastiska egenskaper eller något annat som gör att jag om igen ska nyttjas som avelsko. Men varför liksom?

Hade jag inte andra planer för livet?

Hade jag inte startat upp helt andra grejer än ett försök till ett fotbollslag?

Och hur kan man bosätta ett troll i sitt inre som räcker "Fuck - You" -fingrarna till dig och får spark-tourettes när man käkat Wasabi?

Är inte wasabi en mänsklig rättighet tillika en Mammas?

Hur ska jag Inte kunna äta Wasabi på 5 månader till?

Hu?

Som Hämnd nyttjar jag namnet Lill-Erik. Så ja, låt mig presentera Honom då, den nya klanmedlemmen som ihärdigt ogillar Sura och starka smaker, han tittar ut lagom till den 1 April, som ett riktigt skämt, Gud vad passande.

Och när jag ändå befann mig i en chock över en ihärdig protestant till, så hände det som INTE får hända. Jag tappade min börs. (Jag önskar det var Bärs, men sådan tur hade jag inte och Lill-Erik får inte smygsupa så...)

Min Börs.

Med 7 stycken nytvättade tusingar.

Ja grattis till den Jäveln som fann dem. Må din Karma blomstra i Helvetet.

Det är precis då man sätter sig på arslet och undrar varför i helvete man anstränger sig för. Varför man jobbar över huvud taget för sin överlevnad.

Varför, när allt kändes sådär riktigt bra och lätt i livet så skulle Tilliten snobbas upp några snäpp till.

Rakt av bara sådär.

Och vad gör man mer än lyckönskar den jäveln som snodde pengarna och hoppas på att Julgrisen hoppar upp o biter av honom testiklarna. Men se då växer ju min egen Karma på fel håll och det räcker ju med en Lill.-Erik som växer för varje dag som går.

Hämndaktion 2 i morgon för att han valde mig som Mamma. Stor fet SushiBuffet.

Vänta bara.

*