Jag tror

Jag tror, på det som finns, för mig att tro på.

Jag tror, på det som ger mig styrka att orka vidare.

Tyvärr tror jag även ibland på sådant som berättas för mig, mest för att det passar in i den bilden jag själv redan har. Ny information lägger sig helt enkelt bara tillrätta och passar in, även om den svider och gör ont.

Jag tror på sådant som är gott men när sådant som gör ont tar vid tror jag även på det för det är ju en del av min verklighet i det och då.

Jag kan välja att för det mesta endast tro på det fina, sanna vackra, men det är ju inte bara jag i denna världen och allt o alla påverkar mig att tro i olika riktningar även om tron på Mig och Mitt är orubbligt så startar ju nya processer varje dag som jag kan välja att bortse ifrån eller tro på.

Just nu tror jag på Kärleken. Även om avsaknaden av en Man, en partner att Älska är ett faktum, så tror jag på att det även för mig finns någon.

För mig finns det någon men sålänge han väljer att leva ett helt annat liv med helt andra värdegrunder och hellre umgås med andra än mig så finns han ju ej, på det viset.

Jag saknar den man jag sa ja till. Jag känner mig som en dum gås. Jag gav bort hela mitt hjärta och även om det Är en uttjatad story så är det så. Jag gav bort mitt hjärta totalt. Han valde att trampa sönder det totalt och jag valde att stanna kvar och låta honom krossa det,. Jag tillät honom krossa mig. totalt.

Gammal skåpmat. Men för mig högst verkligt i varje dag av saknad av den del av mig som jag saknar.

Min hjärtedel.

Som lektes med en stund som lätt byttes ut mot andra. På våra favoritställen. Jobbigt? Ja.

Vi lever i olika sanningar och med totalt olika sundhetsinställningar, jag varken brukar eller missbrukar något. Så egentligen finns inget att sakna för nu slipper jag det. Men mitt hjärta gav jag bort. Jag sa Ja i kyrkan.

Och jag bär ett Kärleksbarn.

Jag vet att det förvånar många.

Men det kan ej förändra det faktum att det känns fint.

Ja jag är en ensam Mamma redan och hur kan jag nu göra det valet att behålla detta barn?

Ja, jag tror att man måste känna lyckan över att bli Mamma igen för att förstå. Det är inte mer komplicerat än så.

Jag vaknade sen natt av ett busigt puttande på insidan. Med armarna om mig själv och det lilla pyre som växer därinne önskar jag såklart att det fanns en pappa med i bilden. Jag känner mig såklart förtvivlat ensam utan, men kostnaden för den bekantskapen är för dyrköpt. På alla plan.

Vi går mot en Jul. Vi är mitt i familjefiranden och gemenskap.

Jag med :-)

I dag är det dax för Julbord och det känns fint att få träffa andra och vara i lite gemenskap. Resten av veckan går i samma anda innan jag o tjejerna styr kosan hemåt igen.

Jag försöker läka såret, av att vara sliten mitt itu. Med vetskapen om, att det kommer någon snart som faktiskt har ett hjärta för mig, som verkligen väljer mig, för den jag är.


Ha en fin kärleksfull gemenskap Alla Ni.